Google cachad version 2016-04-21


Alternativa metoder för slutförvaring av använt kärnbränsle

KBS-3

Djupa borrhål
Långa tunnlar och WP-cave
Dry Rock Deposit (DRD)-metoden
Transmutatior
Övriga alternativ

SKB (Svensk Kärnbränslehantering AB) lämnade den 16 mars 2011 in en ansökan till miljödomstolen och Strålsäkerhetsmyndigheten om att få slutförvara använt kärnbränsle enligt den så kallade KBS-3-metoden. Regeringen har accepterat denna metod som huvudalternativ, men har inte slutligt tagit ställning till metoden. Andra metoder som har studerats och som fortfarande diskuteras är djupa borrhål, långa tunnlar och den så kallade WP-Cave-metoden, liksom transmutation och långtidslagring. Här nedan går vi kortfattat igenom aktuella alternativ.

KBS-3

KBS-3 är SKB:s huvudalternativ och har utvecklats sedan 1976. Metoden bygger på tre skyddsbarriärer: en kopparkapsel, en buffert av bentonitlera samt det omgivande berget. De använda bränslestavarna sluts in i kopparkapslar som har en inre kapsel av gjutjärn. Därefter placeras kapslarna med en omgivande barriär av bentonitlera i ett tunnelsystem på cirka 500 meters djup i berggrunden i Forsmark. För utförligare beskrivning av KBS-3-metoden se SKB:s hemsida, www.skb.se.

Kopparkapslarnas långsiktiga hållbarhet har dock ifrågasatts genom forskningsrön från KTH. Enligt dessa rön kan koppar korrodera i rent syrefritt vatten, något man hittills ansett vara omöjligt. Eftersom KBS-3-metoden bygger på att koppar inte korroderar i rent syrefritt vatten, har de nya rönen skapat osäkerhet kring kopparkapseln som en långsiktigt hållbar barriär. Kärnavfallsrådet anser att SKB aktivt bör medverka till att frågan om kopparkorrosion utreds på ett vetenskapligt oantastligt sätt.

Bentonitleran är föremål för ett intensivt utvecklingsarbete i SKB:s nya bentonitlaboratorium, men Kärnavfallsrådet menar att SKB måste ställa tydligare krav på bentonitlerans kvalitet, bland annat när det gäller gränsvärden för de föroreningar som får förekomma.

Djupa borrhål

Djupa borrhål innebär att kapslar med använt kärnbränsle deponeras i 3-5 kilometer djupa hål i berget som sedan försluts. På detta djup finns grundvatten som varit isolerat från biosfären i miljontals år. Grundvatten på detta djup har högre salthalter och är därmed tyngre och har lägre rörlighet än grundvatten som ligger ytligare. Detta skulle minska risken för eventuellt läckage via grundvatten. När de djupa borrhålen är tillslutna är det mycket svårt att komma åt det använda kärnbränslet, vilket minskar risken för spridning av det plutonium som finns i avfallet och som kan användas till kärnvapen.

Förhållandena på stora djup måste dock undersökas ingående, bland annat för att se om det finns lämpliga sammanhängande områden med salt grundvatten. Vidare krävs att man utvecklar tekniken för borrning, deponering och förslutning. Andra osäkerheter gäller den långsiktiga säkerheten och risker för missöden när man deponerar avfallet. Det är dessutom omöjligt att kontrollera buffertens placering eller kapselns täthet efter deponeringen.

Långa tunnlar och WP-cave

Långa tunnlar under Östersjön är ett alternativ som har studerats. Där skulle kapslar med använt kärnbränsle placeras horisontellt , men detta alternativ bedömdes mindre lämpligt i ett regeringsbeslut 1989.

WP-Cave-metoden innebär att det använda kärnbränslet deponeras tätt i ett bergrum som omges av en buffert. Metoden bygger på att isolera det använda bränslet. Buffertens övre del föreslås placeras på cirka 200 meters djup. Det kan dock vara svårt att visa att den långsiktiga säkerheten uppfylls.

Dry Rock Deposit (DRD)-metoden

Dry Rock Deposit, DRD-metoden, innebär att bränslet placeras i självdränerande torra bergrum som stängs efter deponering. Metoden bygger på att bergrummen inte kräver någon övervakning eller skötsel. Det kan dock vara svårt att garantera att behållarna förblir täta under långa tidsperioder, övervakning och underhåll kommer att krävas och förvarets funktion kan inte garanteras efter nästa istid.

Transmutation

Transmutation innebär att kärnavfallet omvandlas så att merparten av de ämnen som är radioaktiva under mer än 1 000 år elimineras. Syftet med transmutationstekniken är att oskadliggöra de radioaktiva ämnena i den meningen att de omvandlas - transmuteras - till mindre farliga radioaktiva produkter som strålar under kortare tid eller rentav är stabila. Mängden radioaktivt material som behöver slutförvaras under hundratusentals år minskar därmed kraftigt.

Metoden är ännu på forskningsstadiet och man beräknar att det kommer att ta cirka 30-50 år av intensiv forskning och utveckling innan tekniken skulle kunna tillämpas industriellt. Nationella forskningsprogram om transmutation finns i dag i till exempel Japan, USA och Frankrike. Transmutation förutsätter troligen att Sverige skulle samarbeta med andra länder kring vissa anläggningar då nationella anläggningar skulle bli orimligt dyra. Inom EU finns en rad olika forskningsprojekt, och SKB satsar årligen cirka fem miljoner kronor för att stödja svensk forskning och följa teknikutvecklingen inom området.

Övriga alternativ

Det finns metoder som går ut på att helt enkelt göra sig av med avfallet, exempelvis genom att förvara det i djuphavssediment eller i inlandsis, eller sprida det i oceanerna så att lokalt låga stråldoser nås. Dessa metoder är dock förbjudna enligt internationella konventioner, och Sverige har anslutit sig till dessa. Metoden att skjuta upp avfallet i rymden har avfärdas, eftersom den är mycket dyr och i praktiken skulle fordra upparbetning av det använda kärnbränslet för att få ner volymerna