Renbete på Holmöarna: En olämplig plats helt enkelt

20160121-Holmon-Renar-Capella
Rensläpp i Byviken skedde vid tre tillfällen 2016 när Capella inte kunde angöra rampen.

Från Debattartiklar i Västerbottens-Kuriren 2015-11-13

Oavsett om Holmön ska anses ingå i renbetesområdet eller ej, finns det goda skäl att ifrågasätta om det är lämpligt med renbete på Holmöarna. Ansvariga bör noga överväga om det är motiverat att riskera problem med havet och havsisen och de extra kostnader som transporten medför för det relativt lilla område för renbete som Holmöarna utgör.

Det skriver Olle Nygren, bofast på Holmön och bland annat entreprenör för Trafikverkets skoterled över havsisen.

Är det lämpligt med renbete på Holmöarna? Renbete på Holmöarna har aktualiserats av att familjen Andersson från Rans sameby vill ta ut renar för vinterbete till Holmöarna.

Historiskt kan man se att det finns dokumenterat att renbete förekommit på Holmön under början av 1900-talet, men inte därefter. Gamla kartor och andra gamla dokument pekar på att just Holmöarna inte har ingått i det område som allmänt kallats för ”renbetesland”.

Ett av senaste dokumenten som ligger till grund för dagens bedömning av renbetesområden är det som kallas ”Byaordning för Ran sameby” från 1946. I detta dokument uppräknas ett antal socknar, en på den tiden använda samhällsenheter, som sedermera kom att bli kommuner.

I denna uppräkning av vinterbetesområden är Holmsunds och Holmöns socknar inte inkluderade. Alla andra kustsocknar nära Umeå är inkluderade. Socknarna har sedermera blivit egna kommuner och Holmöns och Holmsunds kommuner har sen införlivats i Umeå kommun. Umeå socken ingick i renbetesområdet och Umeå kommun blev därför del av renbetesområdet.

Det kan därför, med viss logik, anses att områden, som under den tid som gått, kommit att införlivas i Umeå kommun automatiskt därför blivit del av renbetesområdet, även om de eventuellt inte var det från början.

För att avgöra om dessa områden, som tidigare inte listats i Rans Byaordning, alltså det som tidigare var Holmsunds och Holmöns socken, kan anses ingå i vinterbetesområden för Rans sameby krävs ett utslag i civilrättslig domstol. Sådana processer är tidsutdragna och drar stora kostnader, som ingen vill ha.

Kan man hitta en annan väg? Utan att ta ställning till om Holmöarna ingår i renbetesområdet eller inte, kan man i stället fundera kring lämpligheten till vinterbete på dessa öar.

Vi kan fundera kring varför man utelämnade Holmöns och Holmsunds socknar som vinterbetesområde i Rans Byaordning från 1946. Varför skulle just dessa områden inte vara med? Det finns ingen uppenbar förklaring i det dokumentet.

Det bör dock ändå finnas något skäl till varför just dessa områden inte fanns med. Holmsunds socken bestod av Obbolas och Holmsunds församlingar. En stor del av detta område består av älvmynningen och kustområden. Socknen bestod således av mycket vatten och strandområden mot både älv och hav. Även Holmöarna, som en ögrupp ute i havet, har mycket havsstrand.

I dessa områden var, och är det än i dag, ofta osäkra isförhållanden vintertid. Detta har även ökat under senare år i och med klimatuppvärmningen med mildare vintrar, till exempel de två senaste vintrarna utan riktig havsis. Här kan man kanske också få lite vägledning från de historiska ögonvittnesskildringar som finns.

Huvuddelen av de ögonvittnesskildringar, som finns om renbete på Holmön och vid kusten, visar att det var problematiskt med renar nära havet. Det blev ibland akut att flytta renarna tillbaka till fastlandet innan islossningen, med oönskade strapatser som följd.

Här framgår även att renarna gärna sökte sig till havsisen för att kunna slicka i sig salt och att renarna då kunde fortsätta ut på isen och gå ner sig och förolyckas. Detta ledde till att man var tvungen att sätta av extra personella resurser för att försöka förhindra att renarna gav sig ut på havsisen. Det finns således kunskap bland samerna om de problem som havet och havsisen medför.

I en statlig utredning står också ”Ön har i äldre tider besökts för vinterbete. Detta förekommer inte längre eftersom isbrytningen lägger hinder i vägen. Mycket talar därför för att vinterbetet numera skall anses övergivet”. Denna utredning stärker således också uppfattningen att även samerna själva ansett att renbete på Holmön skulle vara så olämpligt att ögruppen övergetts.

Oavsett om Holmön ska anses ingå i renbetesområdet eller ej, finns det således goda skäl att ifrågasätta om det är lämpligt med renbete på Holmöarna.

Familjen Andersson och Ran sameby bör därför noga överväga om det är motiverat att riskera problem med havet och havsisen och de extra kostnader som transport till Holmön medför för det relativt lilla område för renbete som Holmöarna utgör.

Olle Nygren, Holmön

Klicka på Read more för några kommentarer kring artikeln …


I artikeln i VK nämns ett renbesök på Holmön för mer än 100 år sedan. Om detta skrevs det i Umebladet den 19 mars 1906 när renarna drevs ut till Holmön och den 24 april 1906 när de under mycket svåra förhållanden hastigt måste återvända då isen börjat spricka upp.

19060319-Umebladet-renar 19060423-Umebladet-renar 1906-Folke-Renfjall-1

Sällsynt besök.

  Lappar med sin renhjord hafva nu begifvit sig ut till Holmön, hvarest betet för renarne lärer vara mycket bättre än på fastlandet. Många årtionden hafva förlupit sedan lappar med sina renar besökt Holmön.

Lapparnas flyttningsfärder,

  upp till fjällen anträdas från kustlandet i dessa dagar och kunna vara besvärligare än mången anar. I synnerhet hade lappmannen Anders Sivert Johansson från Sorsele, hvilken en del af vintern uppehållit sig å Holmön en högst ansträngande färd öfver vestra Kvarken på skärtorsdagen. Till följd af den hastiga snösmältningen hade nemligen så mycket vatten bildat sig på isen, att detsamma stod up på sidorna på renarne. Som vanligt medfördes vid bufferingen en del flyttningssaker, som tre barn, det äldsta en gosse om 11 år. De små buros af föräldrarne, men den 11-åriga gossen måste i likhet med de öfvriga af flyttningslaget vada i det kalla vattnet och stod det den lille högt upp på kroppen.
  Den ett par timmar långa vandringen öfver Kvarken blef en sträfsam och hård färd och genast de kommit öfver till fastlandet måste en väldig stockeld uppgöras för att alla skulle få torka sig och byta kläder.
  Lappmannens lif bjuder som synes många svårigheter. En glädje, den största för Sievert var, att hans renar haft ett utmärkt bete derute, och voro feta och vackra.
  Med gladt mod trädde Sievert med de sina den långa färden upp till fjellen.

________________

I artikeln nämns också Länsstyrelsens Byordning för Ranbyn den 25 maj 1946 där ”Lappbyns gränser” innefattar till exempel Umeå och Sävar socknar men inte Holmön som vid denna var en egen socken:

19460525-Byordning-Ran-p1
________________

Den statliga utredningen SOU 2006:14 ”Samernas Sedvanemarker” säger om Holmön:

SOU-2006-14-Holmon

Slutsatsen att (eventuellt) renbete har upphört på Holmön är riktig. Däremot är anledningen inte att isen bryts på vintern – det gör den nämligen inte. Västra Kvarken avlyses istället för sjötrafik när isförhållandena är sådana att en vinterväg kan öppnas.

Snarare är anledningen den som samen Folke Renfjäll berättar i en intervju från 2005 som återges i tidningen Oknytt nr 1-2 2015:

För honom är nog Holmöarna fortfarande ett lockande reservbete, ett ”kobje-jahke”, nödårsområde, som vi kallar det då mossan fryser fast i backen. Men det skulle förstås innebära stora insatser för Folkes grupp att fara ända dit ut, för idag styr ekonomin mer än förr. Holmöfärjan tar dessutom bara ett tjugotal renar åt gången och går 3-4 gånger per dag. En större färja skulle ändra på den saken.

Milda vintrar med regn och skare – så kallade ”flenår” – innebär i regel en vistelse med renarna närmare kusten. Men havsisen var sådana vintrar också dålig, om den överhuvudtaget låg fast. Holmön är därför sällan att räkna med som flenårs-område. Det måste ju vara kallt och kärnis innan man kan flytta dit ut, och sedan tillbaka igen.

Med den nya färjan Capella är det nu möjligt att frakta ut en lastbil som rymmer 70-80 djur. Men det blir många turer och beställningstrafik med färjan drar stora kostnader. Hemfärd med renarna över isen lär heller inte vara möjligt då isen i år aldrig lagt sig ordentligt (jmf citatet ovan) och det redan är öppet vatten mot fastlandet.

Att upparbeta ny renbetesrätt på Holmön tack vare den nya färjan är knappast möjligt genom de protester som framförts.
________________

På Holmöarna finns numera uppskattningsvis mellan 700-900 renar spridda över hela ögruppen, även på huvudön Holmön. På informationsmöte i Prästgården 9 oktober 2015 sades att de skulle hållas endast på Ängesön och Grossgrundet. På informationsmötet uppgavs även att antalet renar skulle bli 400-500 st.

Här en bild från 18 mars då en flock besöker Vintervägskroken. En av renarna är också utrustad med ett orange halsband som möjligen innehåller en GPS-sändare vilken via en mottagarstation skulle säkra att renarna håller sig på Ängesön och söderut.

20160318-Renar-Holmon-1

[Film – OBS 39 MB]

Dock uppehåller sig renskötare endast undantagsvis på Holmöarna (jmf Byordningen 25 maj 1946 för Ranbyn som anger 3 vaktare för 700 renar) vilket innebär att utfästelserna inte uppfylls.
_________________

Någon jakt kan inte ske under tiden som renarna befinner sig på Holmön och missnöjet bland öns jägare är mycket stort.

Det finns också ett starkt önskemål att teckna renbetesavtal (exempel) för de marker som nyttjas. På så vis kan eventuella skador på skog och mark ersättas enligt ett fastställt regelverk under överinseende av Skogsstyrelsen. Markägaren skulle också erhålla en ringa ersättning på ca 3 kr/ha för att upplåta sina marker för bete. Men tyvärr lyssnar renskötselföretaget inte på dessa önskemål.

Policy för LRF och Skogsägareföreningarna i renfrågan

För den som besöker Holmöns Stora Lanthandel finns möjlighet att ytterligare fördjupa sig i renfrågan genom en pärm där Holmöns Byamän Samfällighetsförening samlat en mängd fakta kring renskötsel på Holmön och allmänt.

Sven Nordblad

Comments are closed.